thedanzer

Klockan är 02:02 Exakt när jag börjar skriva detta inlägget.. Jag tänkte prata om mitt liv och händelser i mitt liv för här är det ända stället där jag kan skriva ut mina känslor när jag inte kan sova.. För det första ni som vet att ni bara kommer att kommentera dumma och onödiga saker börja inte ens att läsa då.. Som sagt folk tror inte de inte ens jag tror de att jag mått så fucking piss och hatat livet inte velat vara kvar bara försvinna här ifrån och lämna hela världen och hela livet som jag en gång älskade. Som liten var jag en glad och pigg liten skit som var aktiv och höll igång hela tiden sjöng och dansade genom huset hade många vänner och inga problem.. de värsta problemen var när barbiedockan hade tappat huvudet och det fanns ingen bättre kille än pappa han var den bästa som fanns. Men åren gick allt förändrades jag hann knappt blinka så var man fast man ville bara vara liten igen. Jag hade en ända tjejkompis och det var du Rina Omeragic DU och ingen annan, medans alla blunda och bilda gäng och snacka skit och kalla mig saker och skada mig både utanpå och inuti så var det du som trösta mig det var du som peppade mig det var du som hade armarna öppna när jag behövde gråta ut. Du verkligen brydde dig om mig men jag brydde mig inte om att lyssna på dig min allra bästa vän hade jag bara lyssnat på vad du sa hade inget av de där hänt jag hade mått så jävla bra som jag alltid hade gjort tidigare, men såklart jag är en envis jävel och jag lyssnade inte det ända svar du fick tbx var gång du varnade mig för saker var jaja det ordnar sig ska du se.. Men du hade rätt de gjorde det inte, hemska saker hade hänt du var den ända som visste om de då.. Men saker kom ut snacket börja sen kunde man inte gå till skolan längre efter att jag hade kämpat en lång tid, låtsas att inte bry mig om vad dem kallade mig och sa och gjorde men jag blev så otroligt skadad och sårad inombords så det finns knappt ord för de jag försökte verkligen kämpa mig upp igen men det gick inte var gång jag var på väg uppåt drog folk ner mig. Allt slutade med att jag fick byta skola dagen jag sa de till dig Rina var du helt förstörd du fattade inte.. men jag förstår dig det var inte lätt att se att jag mådde dåligt för leendet fanns alltid kvar men problemet var att det var inte äkta jag ville inte att du skulle bry dig för mycket om mig tycka för mycket synd om mig jag ville att vi skulle ha det som vi alltid hade det när vi var små du minns vi lekte alltid varje dag tror jag, alla sommarloven och hela sommarlovet vi åkte på semester tsm vi gjorde saker som systrar gör. Jag ville att du skulle koncentrera dig på skolan och inte på mig för skolan var viktig för dig det visste jag det har den alltid varit för dig du har alltid velat lyckas få bra betyg och vara nöjd med det du har gjort och det ska du vara Rina för du lyckades det gjorde du verkligen.. Men skolan var verkligen inte viktig för mig inte när folk gjorde som dem gjorde mot mig då orkade jag inte med skolan varför sitta på lektionerna och inte lära sig ett skit det ända man gjorde var att sitta och tänka på varför jag var jag varför kunde jag inte få vara hon eller hon eller hon? som mådde så bra och alla såg upp till.. Men jag var jag så jag gick ut från lektionen gick ut på toaletten grät lite och in igen då hade jag iaf lite kraft kvar att försöka le och försöka glömma all smärta men den kom tillbaka lika snabbt som man slutade lektionen men allt blev bara värre det ledde till skolk och vidare till att jag sket helt i skolan så jag var tvungen att byta. Jag ville inte lämna dig Rina inte på den äckliga jävla skolan för jag var rädd för att dem skulle gå på dig då jag ville skydda dig det vill jag alltid, jag saknade dig otroligt mycket efter jag hade dragit vi träffades knappt längre för jag var på en helt annan skola och vi hann inte va med varann längre bara på loven typ och kanske någon gång på helgen men de var inte alls mycket det störde mig nog mest av allt. Visst klart det blev bättre när man byta skola men jag var ändå jag och jag mådde ändå lika dåligt det ledde till att jag ville försvinna jag ville helt enkelt dö bara dö då hade jag iaf mått bra.. Men Rina du peppade mig ändå och min familj såklart ni fanns där hela tiden och mamma och pappa ni visste inget men samtidigt visste ni ni hade sett på mig att inget var som de skulle och ni hade såklart rätt men 14/2 2012 berättade jag för er allt jag hade varit med om och allt som hade hänt. Idag är jag glad att jag berättade och ni har hjälpt mig mycket jag har fått gå och snacka med olika personer som har försökt hjälpa mig klart de har hjälpt en del men allt finns kvar. tillslut orkade jag inte gå och prata längre jag vill bara må bra jag vill att de ska vara som när man var liten.. Men varje natt drömmer jag om de, varje gång innan jag ska somna tänker jag på de.. när jag sitter i ett varmt och skönt bad och ska bara njuta av livet så njuter jag inte jag får upp alla de där hemska bilderna som jag vill bli av med jag blir ledsen och rädd. Och var gång jag ska sova själv här uppe i mitt rum så kan jag inte sova jag bara ligger vaken och tänker det försvinner aldrig och jag kan aldrig sova.. Jag bara undrar VARFÖR JAG? 
Jag försöker verkligen men krafterna går upp och ner och snart är dem slut igen vill inte ha samma problem som jag haft vill kunna må bra och skratta på riktigt vaar lycklig älska livet som jag en gång gjorde.. 

Du och jag hand i hand livet ut Rina mina allra finaste vän och syster jag älskar dig, du har ställt upp för mig i flera år och hjälpt mig och stöttat mig som ingen annan nu är det min tur att stötta dig och hjälpa dig! Jag älskar dig!<3